Hur väljer man vilken ras som passar en? Vilken storlek på hund man vill ha? Eller vilken päls man vill dammsuga upp ifrån golvet? Många frågor snurrar nog i huvudet på en när man väl bestämt sig för att köpa hund.

Jag tycker att själva fråga i sig är viktigast, varför köper jag en hund?

Vad ska jag ha min hund till? Är det skogspromenader? Träning? Eller bara till sällskap? För även om det "bara" är en sällskaps hund så behöver den också motion och kärlek. Orkar man stiga upp på mogonen, kvällen eller mitt i natten för att gå ut med hunden? En hund är inte bara till att skaffa si så där (tyvärr är det så för många idag) men en hund har även som vi ett hjärta och ett liv. Ett liv som behöver fostran, uppmärksamhet men framförallt mycket kärlek.

 För mig var det inget prat om saken. Jag ville ha en hund jag kunde mysa med, en hund som kunde vakta mig och en hund som jag kunde gå på träning och utställningar med. Men visste jag vad jag gav mig in på när jag valde en Rottweiler? En kamphund? Eller som alla säger en "mördarhund". För mig finns det inga djur som föds till kamphundar eller mördahundar, dom formas och uppfostras så. Det är inte själva djuret det är fel på det är människan bakom.

Men iallafall jag hittade en kennel som jag tyckte verkade hur bra som. Lyckligtvis behövde jag bara vänta 8 veckor tills jag hade min valp hemma. Under dessa veckor var jag på besök tre gånger. Men vilken skulle jag välja? Den lille tjocka, rultiga valpen eller den spinkiga med mycket energi. Idag tackar jag gudarna att jag valde den lille tjockisen, för tänk om Dundas skulle ha mer energi än vad han har idag.

Allt gick hur bra som till en början, om man räknar bra som att man inte sov en hel natt under tre månaders tid. Så var det, så fort man hörde ett litet pip var det fort upp och på med morgonrocken, ut med Dundas i trädgården. Varje natt visste man vad man hade att vänta sig, det var ut med Dundas eller moppa golvet mitt i natten.

Efter mycket kämpande fick jag min rumsrena hund. Äntligen. Nu levde livet. Tills.... Det började ju givetvis klia i tänderna. Där rök alla mina skor, och inte för att tala om alla mina NYA skor :-( Alla saker som befann sig inom räckhåll käkades upp. Jag hade nu ett monster hemma.

Fasen att bita sönder saker var plötsligt över och jag fick världens goaste hund här hemma. Mys och lek hela dagarna, livet med Dundas var nu perfekt.

Vi började gå på kurser, vilket betyder att man ska kunna gå fint i koppel och visa upp gott humör. Efter många humörsvängningar emot kursledare och oss var han den bästa, flest MVG i lydnadskursen. Det kunde man inte tro, men efter blod, svett och tårar står det en belöning. Stolt matte.

MEN en dag kom det, det värsta. Jag hade köpt en hanhund, detta märkte jag inte förrän vid 1,5-2års ålder. Då kom könsmognaden. Humöret ändrades och min söta lilla Dundas som en gång varit så go och mjuk, blev en iskall, döv björn. Rymning, morrande, grävning och ylande, detta gång på gång. Då togs beslutet, Dundas käraste ägodelar åkte i soporna. OCH sedan dess har det inte funnits något goare, min hund förändrades något så in i bomben. Nu är han världens myspropp, gullebjörn och snällaste. Jag skulle aldrig byta bort honom, nej inte för något i världen. Ibalnd kan man fundera över, hur hade det blivit om jag valt den där andra hunden? eller vad det var som gjorde att jag föll för just denna lilla tjocka valp? Men det spelar egentligen ingen roll i dagens läge, för idag är jag världens lyckligaste ägare till just min Rottweiler Dundas.

Men man ska veta att när man köper en hund kan många saker dyka upp, det är inte bara fostran man behöver kämpa med, eller alla faser som ens hund ska gå igenom. Nej, det är tyvärr så att även ens älsklingar blir sjuka. Och ibalnd är det tyvärr så eller alla kommer att komma till den dagen då vi måste ta farväl av vårt allt. Man ska vara glad för vare dag man har tillsammans, varje dag räknas. Så lever iallafall jag och Dundas. Och jag on någon VET att Rottweilern är ingen mördarhund, det är en gosehund!:-)

Skrivit av: Louise Axelsson (Alias:Dundas)